ich bin halvstörd

Igår ringde vårt resesällskap och vi skulle boka vilka platser vi ville ha på flyget. M kryssade för platserna bakom Jocke o Anna varav den ena hade extra benutrymme för att det var en nödutgång där. Då tog jag min kudde och gick och kröp ihop till en boll i soffan och bröt ihop. Världens ondaste ångestklump i magen och tårarna tog aldrig slut. Jag kände att om vi utmanar ödet att välja säte så kommer ju planet att gå av eller sprängas precis där. Och jag vill inte dö än! Jag hör ju hur dumt det låter och jag vet att det är farligare att åka bil osv. Men det hjälps inte. Dessutom förstår jag (egentligen) att det är mycket bättre att få välja dels för sällskapets skull och dels för bekvämligheten. Så idag ska det väl ske då.

Fattar inte vart den här rädslan kommit ifrån? Att dö nu skulle kännas så snöpligt. Jag vill ju göra så mycket mer innan det är dags. Barn, hus, ko och giftermål. Och tänk vad dåligt jag skulle må som död när jag vet att jag genom att sniket välja sittplats orsakat tårar hos mamma och pappa. Det otäcka är att förlora kontrollen och fullständigt lämna ut mig till en jättekonstruktion som tror att den kan flyga en mil ovanför marken. Trångt, instängt, jävligt obehagligt. Om jag inte vore så snål hade jag nog gett fan i att åka. Om jag överlever skiten blir det fanimej husvagn sen. Som JAG kan styra, stanna, kliva i och ur och som förstår att den INTE kan flyga.

Fy fan. Mitt vänstra öga svällde av tårarna. Ömt idag. Har ingen jättebra lösning i sikte. Men det måste ju gå. Det gick ganska bra på ditresan sist trots allt. Dags att arbeta lite på mitt smått sjukliga kontrollbehov måntro...