alla vackra ord

Kanske är det för att det så smått börjar bli en vardag där uppe med skolan och så, eller för att tiden tar ut sin rätt, men fanken vad jag saknat Markus den här sista veckan. När tåget rullade in på stationen (efter 30 min försening) kunde jag inte annat än le. Ju närmre lägenheten jag kom ju bredare blev mitt leende. Det var så himla skönt att få krypa in i hans famn igen! Allt annat känns så litet och oviktigt då. Han och jag tillsammans är alldeles underbart och jag njuter av att vara galet kär och lycklig!

Ha en skön helg alla fina, ta hand om er!