En vecka kvar

Om en vecka kommer en viss panik infinna sig inuti mig. Då drar skolan igång och jag måste bege mig 20 (eller ja 40 den första veckan) mil bort från M. Han är ju halva mig! Jag trodde (hur jag nu kunde vara så dum) att det skulle bli en skön höst här på Brynäsgränd. Med mycket plugg och jobb kanske men desto fler kramar.

Men nu blir det till att spendera vardagarna hemma hos mamma igen. No offence mamma, men helst vill nog både du och jag att det här halvboendet får ett slut nån gång ;) Det som kanske är positivt är att jag får mer tid över att plugga på istället för att gosa. Om det nu kan ses som något bra vill säga. Jag hoppas att det inte ska behöva vara så här nån längre tid. Men man vet ju aldrig när ett jobb dyker upp!

Och i helgen ringde Lise och berättade att hon fått en plats här nere på samma program till sist. Så nu flyttar hon ner från S-vall och jag gör tvärtom. Så typiskt! Vi får byta leg. eller nåt.

Ena stunden känns det pest och pina att behöva spendera hösten (eller hur länge det nu blir) som värsta sortens jojo utan mitt hjärta. Nästa stund spricker jag av lycka när vi sitter och letar musik och kyrka till bröllopet. Jag vet ju att det ordnar sig förr eller senare och att vi är långt ifrån ensamma i den här situationen. Men ändå. Jag är ju gjord för att ha honom nära, hela tiden!