ikean

Du blir en ikean i och med att du plitar ner din signatur på ett gult kontrakt i det stora blåa huset. På gott och ont. Ett jävla skitjobb som vilket annat. Just det jag har är rätt tungt. Mycket lyft, monotona rörelser, obekväm arbetstid, stressigt och enformigt. Som vilket jävla skitjobb som helst.
Nu ska jag strax cykla dit och diska i sju timmar. Jag ska stirra ner på hundratals människors matrester och akta mig för att sticka mig på kanyler och annat skit folk oaktsamt slänger på brickan. Idioter. Några minuter kommer läggas på att snurra av tepåsar någon annan snurrat runt örat på koppen. Jag kommer äcklas av geggiga snusar nån toppat tallriken med. Och svära åt alla äckliga barnfamiljer som verkar tycka att det är en plats för total avkoppoling. För när man inte är hemma är det heeelt okej att rita på borden, kräkas i tallriken (jodå, det händer) och lägga bajsblöjor i brickvagnen.

Men för att stå ut sjunger vi, och dansar en del. Ibland får man en stunds massage och till lunchen kommer skratten avlösa varandra. Det är därför jag inte har ångest över att gå till jobbet nu.
Men jag har fått en påminnelse om varför jag tänker spendera de närmaste sju terminerna åt böcker i en låtsasvärld som stavas socionomutbildning. Om jag kommer in vill säga.