ovanligt muldjur

Är man inte fototgenique så säg :P Sjukt ful men rolig bild, fångad i en gäspning efter många timmars resande. Men jag bjuder ju på mig själv iaf, hehe!

Jag har varit duktig och städat bland mappar och dokument på laptopen och samlat lite bakgrundsinfo. om hemlöshet i Sverige. Upplyftande värst. Sen blev jag tvungen att dyka ner i badkaret för jag frös så in i norden.

Det här med bloggning, vad tror ni? Här för att stanna eller en längre fluga?
Jag har haft min sen -05 och lagt ner tusentals ord och minuter på den. Men jag tror att fenomenet blogg kommer förändras till mer riktade och styrda ämnen och att det blir allt färre dagboksbloggar som är öppna för alla. Jag tror att folk i allmänhet börjar bli trötta på att vara tillgängliga och uppkopplade och man går tillbaks till mer "riktig" kontakt. Jag hoppas det. Hur ska det annars sluta?

Jag saknar att skriva dagbok. Visst finns det kvar här också men det är ju inte alls samma sak. Dessutom skriver jag ju inte allt här. Jag var nog mer öppen i början innan jag insåg vilka läsare man har (eller alla okända) . Och är det en dagboksblogg utan dagboksinnehåll är det ju rätt meningslöst.

Visserligen kan det vara ett sätt att hålla kontakt med de där hemma och så. Men ärligt talat blir det mest "idag har jag städat, imorgon ska jag plugga" osv. Antingen det eller en tävling i vem som har det mest perfekta livet, typ. Det som är intressant att läsa är ju arga, ledsna, överlyckliga eller extrem-åsikts-människor a'la Schulman, Blondinbella och Fotbollsfrun. Och så kan inte en vanlig privatbloggare skriva utan att drunkna i kommentarer och mail man inte hade för avsikt att orka svara på. Antar jag. Jag skulle i alla fall tycka att det var bekvämare att tycka/skriva utan att försvara/förklara varför jag tycker på ett visst sätt. Det kan i och för sig bero på min konflikträddhet, eller snarare rädsla för att nån ska vara arg på mig. Eller så just det jag skrev i förra meningen. Att när andra läser blir man tvungen att tänka ett steg längre istället för att bara få vara lite ledsen, arg eller glad.

Ja så tänker jag idag. Tanken får mogna lite men jag tror att jag har gjort mitt här snart. Det har liksom tappat vitsen lite. Antingen blir det ingenting eller kanske en familje/nära vännerblogg för att hålla kontakten så länge man bor på olika håll. Men visst infinner sig en viss känsla av vemod om jag bara ska ta bort allt. Det är ändå flera år av av mitt liv där nästan inga vanliga dagboksanteckingar finns. Men med lite tid och jobb går det ju att spara det viktigaste.

Apropå att spara det viktiga läste jag imorse sms från M under våra första nio månader ihop och ååååååh vilken underbar kille jag har! Inte konstigt att jag föll som en fura med det smickret ;)