att samma art kan vara så olika

Läste en gammal väns blogg (en sån man inte delar vänskap med längre men inte är ovän med heller) och det slog mig att vi är människor båda två, bor delvis i samma stad och är lika gamla. Men ungefär där tog likheterna slut. Vi blir glada av helt olika saker, prioriterar olika och har olika värderingar. Men vi verkar trivas båda två med livet i stort. Konstigt ju. Att man delar samma uppsättning celler och ändå är så ofantligt olika.
Nu var jag väl aldrig superbästis med henne.

En annan tjej jag varit superbästis med har jag också glidit ifrån. Jättetråkigt när man ser det så men det är kanske livets gång. Och vi är också väldigt olika i mycket. Tycker olika i stora frågor som rör livet liksom. Status, utbildning, arbete, barn och förhållanden. Inte det att jag inte tycker om henne, mer att vi växt åt olika håll.

Men om det ska vara så att de människor som är väldigt lika en själv är de enda man kan ha en nära relation med blir nog livet fattigt på vänner. Acceptans är kanske nyckelordet. Förundran istället för förvåning. Inte vet jag. Jag är glad att jag funnit mig själv i det enorma virrvaret livet är. Och glad att det finns människor som bryr sig och tycker om mig såsom jag gör om dom.
Djupt va? Möjligen så att jag pratar i sömnen, det känns som att nattmössan är på.

Hade en mysig stund på stan med Emma, Ewa och Iris idag. Handlade solskydd och fikade på Pallas och pratade strunt. Och viktigt.
Nu är det vilostund med Rufus och Russin innan dusch och vin-ning står på agendan. Blir nog kul ikväll!