Dags för livet

Sakta men säkert börjar det gå upp för mig att ingen annan kommer ordna mitt liv så som jag vill ha det. På det vis jag lever nu är långt ifrån hur jag vill ha det egentligen. Tänk om jag skulle dö nu och bittert inse att jag inte alls gjort det jag velat. Man har ju bara en chans.
Men det är inte alls lätt. Om man kommit på ett ungefär hur man vill ha det måste man veta hur man ska gå tillväga.

Jag får verkligen panik och ångest när jag tänker på hur mycket tid och energi man lägger på jobbet till exempel. På en plats där jag inte trivs, inte vill vara. Det har en fördummande effekt och jag är rädd att om jag stannar för länge kommer tro att jag inte klarar av nåt annat. Det är frustrerande att känna sig onödig, att slösa bort dyrbar tid på INGENTING. Jag är avundsjuk och fascinerad av dom människor som verkligen gör det dom vill och gör saker som spelar roll.

Antar att dom här tankarna föddes under hösten och sen blivit alltmer klara allteftersom tiden har gått, jag växt och livet utvecklats. Man möter människor som får en att inse att livet är för kort för att slösas bort, man inser vad som verkligen är viktigt.
Det är synd att jag är en sån som grubblar för mycket och älskar tryggheten. Jag bbli bekymrad över problem innan dom ens uppstått.
Egentligen borde jag säga upp mig. Nu. Eller lite närmare sommaren kanske så man hinner spara pengar. Lägenheten har jag till sista juli sen är det inget som binder mig. Söka ett par utbildningar jag hittat, ta semesterpengarna och dra. Boka ett flyg nånstans bara. Kanske jobba sig fram ett tag. Har kollat upp lite volontärarbeten nu på förmidagen.
JAG VILL INTE VARA HÄR. JAG VILL INTE GÖRA DET HÄR. JAG VILL LEVA MITT LIV FÖR MIG.

Vintern, avståndet till vännerna och den lovely nyförälskelsen gör att tankarna snurrar mycket. Det har liksom klarnat en del. Nu eller aldrig tror jag!