Inget att göra på jobbet. Verkligen ingenting. Hem, duschade, somnade på soffan. Sov gott och trodde att det var morgon när jag vakndade. Drömde att jag var med honom. Så var det ju inte alls visade det sig när jag slog upp mina blå igen.
Det här är nog det sjukaste jag varit med om. Hela grejen är så otippad, så märklig. Så enkelt men så svårt. Tänk att ett avstånd kan göra det hela så mycket mer stort och svårt. Det var det här med att våga igen då... Våga i dubbel bemärkelse.
För att veta om man passar med någon måste man umgås med den personen och känna efter så det klickar ni vet. Att man fixar en vardag och känner fjärilarna i magen. Men när man inte kan träffas så ofta att det blir en vardag så vet man ju inte. Då måste man göra en förändring; flytta förmodligen. Och det är ju ett jättesteg att ta när man inte har några som helst garantier att man gör rätt.
Chansa eller lägga ner, två till synes enkla alternativ.
Det är bara det att just den här gången är utgången lika med en stor förändring. Att jag ens tänker dom här tankarna efter ingen tid alls är skrämmande. Men det känns inte så. Den lilla tiden blev plötsligt så mycket.
Jag ser att det jag skriver ser ut att ha kommit ur en galnings hjärna. Det är oklokt och emot allt sunt förnuft. Men det kommer ur min mage. Där känns det så här.
Det är en vit evighet ivägen
Du är ett isande avstånd bort
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar