En till lektion i livets hårda skola. Det finns två sätt; våga slänga dig ut i det okända och du antingen vinner eller förlorar. Förlorar du så gör du det stort och gör dej illa. Alternativ två är att låta bli och gå helskinnad genom livet.
Tar du genvägar som att försöka först känna efter innan du hoppar förlorar du också. Det lärde jag mig idag. Och det är inte alls särskilt roligt. Andraplats är ingen hit. Det spelar ju liksom ingen roll hur nära, hur bra eller hur mycket om det finns om man ine kommer först. Finns bara en vinnare.
Jag bli irriterad på mig själv som är feg, som inte inser saker i tid. Jag blir besviken på världen som inte alls verkar vilja ge mig en chans. Jag blir ännu mer rädd att släppa någon in på livet och att våga ha känslor för någon. Jag undrar hur det kommer sig att jag är så blåögd och hänger mig totalt när jag vet hur himla smärtsamt det är när det missbrukas.
Å ena sidan är det här ingenting mot vad jag gick igenom i höstas, å andra sidan är det en stor besvikelse att hitta, våga, inse men att ändå missa, att göra det för sent. Tappar på nåt vis tron på både sig själv och kärleken i stort. Vad är vitsen liksom?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Är det bara det att du tvekade som gjorde att det inte blev något? Det kanske inte hade blivit något även om du hade vågat? Inte för att det hade hjälpt men...
Bara det att du vågar känna något efter din höst är imponerande. Jag är så långt ifrån det. Du är stark!
Nej det vet jag ju inte. Den andra tjejen var väl mer rätt helt enkelt. Vet inte om det handlar om att jag vågade egentligen, jag är nog mest bara dum som utsätter mej för skiten (känslor). Men nu backar jag lite igen!
Du är modig! Jag hejar på dig.
Skicka en kommentar