Studenttider

Man hör ända till oss ljuden från Hedbergskas idrottsplats. Guldtrofén. Varför hade man så jäkla bråttom att bli vuxen tro? Längtade bort från skolan. Urdumt. Det var väl det bästa man kunde ha. Att jobba är inte det minsta häftigt. Mer pengar, ja visst men mycket mer räkningar också.
Studenten var verkligen helt underbar. Jag blir fortfarande alldeles pirrigt lycklig när jag tänker på hur det kändes att stå där innanför portarna sekunden innan man skulle ut. Ut på trappan! Där livet skulle börja på nåt vis.

Dagarna innan fylldes med ganska mycket stress. Mamma var nyopererad så det var mycket hon skulle hjälpt till med men som då inte gick. Kvällen innan den stora dagen var jag trött, nervös och nästan lite sur för att mamma inte kunde hjälpa mig med all mat som skulle fixas. Störtade i säng och klev upp i ottan för att åka till busbacken. Två liter svenska jordgubbar sköljdes ner av fler litrar Asti. Solen sken och allt var bara så bra.

Vid åtta knatade vi ner till skolan för då skulle Guldtrofén börja. Vi var katastrofalt dåliga på allt! Men kul hade vi. Och dansen var vi faktiskt riktigt stolta över, den var bra! Vi var bra, men som vanligt kom inte hr ens i närheten av vinnarnas poäng.

Jag och Maria gick till Karin för att duscha och byta om. Nu började nerverna kännas av i samma takt alkoholen gick ur kroppen. Upptäckte att mina trosor syndes genom klänningen så det fick bli till att vara utan. Något som Micke fick se då han klättrade upp efter mig på lastbilen...

Vandrade till Tonhallen för babbel och stipendier. På väg till skolan kom regnet. Kallt var det men humört var på topp ändå. In och få betyg. Kram, lycka till och tack. Nu var det hemskt. Lämna alla dessa fantastiska människor man haft så himla mycket skoj med i tre år.

Ut i korridoren. Rada upp klasserna i bokstavsordning. Det hurrades och sjungdes. Man riktigt kunde se alla endorfiner och adrenalin flyga runt runt i luften. Plötsligt stog vi som nästa klass på tur. Vi hörde fanfaren, tog Maria i handen, tittade på Linus som sa nu jävlar! Och så öppnades portarna.
Ställde oss tillrätta, klämde i med vår sång och försökte hitta ett bekant ansikte i folkvimlet. Ingen hörde nog vad vi sjung men det spelade ingen som helst roll. För det var ju ändå mest för vår skull.

Vi är alla HR, vi är allra bäst
Vi ger allt vi har tills vi spyr som mest
Och även om vi däckat
och spriten tagit slut
Så är vi ändå HR
Och vi är alltid bäst

Linus klev ner ett steg och skrek:
Giv akt, manöver

Alla skrek: Nu är skiten över!!!
Å, underbara tid...

Ner i vimlet, kramar, tårar, blommor, nallar, glädjeyra

Iväg till torget upp på lastbilen. Sjunga skrika dricka i flera varv runt stan. Efter ett tag kom verkligheten ikap en och man höll på att frysa ihjäl. Regn och blåst med klänning är inte alls varmt.

På vägen hem i bilen kom jag ihåg betygen. Tittade och var nöjd. Eller till och med stolt. Skönt.

Släkt, foton, mat, presenter.
Sen pang. Hur trött som helst. Det blev bara en förfest sen åkte jag och Maria hem. Sen sov jag i två veckor.
Men lycklig, det var jag!