Jag har alltid haft en känsla av att jag är annorlunda, speciell som människa. Varför vet jag inte riktigt men så har det känts så länge jag kan minnas. På senaste tiden har jag blivit alltmer medveten om den här känslan därför att jag gång på gång blir varse hur jäkla vanlig jag är!
Jobbar extra som tallrikstaxi, är förlovad men inte på långa vägar gift. Har katter men ingen rasren. Har en hög kompisar men hur många är riktiga vänner? Utför inga stordåd, får ångest av att vara hemifrån mer än en vecka och är nöjd med ett helt vanligt svenssonliv. Verkligen jättespeciell, verkligen.
Vad är min grej liksom? Knappast att sjunga, inte heller att måla. Förmodligen kommer jag inte flytta till Namibia och bo i ett tält när jag hjältemodigt räddar sjuka barn från aids och andra hemskheter. Är det så här det är? Jobba, sova, äta. Kan det vara meningen med livet? Meningen med mitt liv?
Egentligen har jag knappast något att klaga på. Bor bra, behöver aldrig gå hungrig och har ett arbete, inte ett fast men ändå. Jag har bra betyg och kan plugga vidare om jag vill. Till nästan vad som helst! Min familj älskar mig och jag lever med en fantastisk person som får mitt hjärta att skutta av glädje.
Ändå känns det som att något fattas. Och medans jag försöker komma på vad, går dagarna förbi mig utan att jag kunnat fylla dom med det där viktiga. Jag är avundsjuk på er som verkligen lever. Som brinner för något intressant och viktigt.
Å. nu helt plötsligt bröt solen igenom det gråa molntäcket! Och jag älskar. Jag brinner för livet på jorden. Att känna det ljumma sjövattnet smeka min solvarma hud. Att få dofta på en mjuk och lurvig kattunge och se glädjen i en hunds ögon. Jag njuter när min kusin sjunger så vackert att det gör ont i bröstet. Glädjen finner inga gränser när det lilla barnet skrattar med mig och visar sina känslor utan att bry sig om något annat. Jag får en kick av att springa i skogen och skrika allt jag kan för att hälsa våren välkommen. Mitt hjärta stannar till när min älskade säger att han älskar mig och längtar efter att få säga jag älskar er och klappa på min mage.
Det är nog meningen med mitt liv. Jag kommer inte bli en hög chef eller resa som backpacker ett halvår med smutsiga trosor.
Mig finner ni älskandes i en solig skogsdunge
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Brabrabra skrivet tjejen! Men du. I förra inlägget skrev du om att du inte skriver av dig lika mycket längre, har du inte reflekterar över att det är precis det du gör när du författar såna där texter? Mkt snyggt.
Och förresten så är du kanske vanlig i bemärkelsen att vi är många som lever så, men du är absolut inte "vanlig" i övrigt. För du är ju du och det finns faktiskt bara en av dig, vilket är lite synd för världen skulle se ljusare ut med fler som du:)
Du är så bra, vet du det? En klok kvinna i sina bästa dagar :-) Ha en skoj kväll bland skivorna ikväll. Kikar kanske in och hejjar senare!
Skicka en kommentar