Vinter

Strålande solsken och jättekallt. Synd att det inte är januari, nu vill man ju ha vår istället! Men den kommer nog den också så småningom. Solen har ju börjat värma lite i alla fall, vilket är underbart!

Är irriterad på mig själv. Ska jobba sen ikväll och som vanligt sitter jag här och gör absolut ingenting i flera timmar istället för att ta vara på mina lediga timmar. Varför? Jag är oerhört dålig på att ta tag i livet och passa på att leva innan det är för sent. Man vet ju aldrig. Snart vaknar jag väl upp och är 50+ sittandes framför bloggen och inser att jag ännu inte vågat ta steget. Eller stegen. Jobbar med nåt jag inte trivs med, bor nånstans jag inte hör hemma, umgås inte alls, eller för lite, med dom jag tycker om, inte vågat skaffat barn för att jag inte vet hur det blir med allt då.
Hemska tanke. Ungefär så är det i mitt liv nu. Visst, jag trivs i lägenheten men jag vil ju bo på landet och ha massa djur. Vad jag vill jobba med är oklart men inte är det att servera idioter kvällar och helger. Jag har tappat massa av mina gamla vänner och dom som finns kvar är man med alldeles för sällan. Barn är det ju ingen panik med, är ju bara 21. Men som det känns nu så är steget dit rätt så stort. Särskilt då jag alltid ska planera allt allt allt.

Jag har haft några riktigt nära vänner. Bästisar ni vet. Men livet ändras och visst är ni fortfarande mina vänner. Men jag saknar det som var då. När man var med varann 25 timmar om dygnet, och var man inte det pratade vi i telefon i flera timmar. Man visste precis allt om den andre och var övertygad om att det alltid skulle vara vi. Men nu sitter jag här. Vems fel är det?
Jag tror att vi kan skylla på livet. Lite. Man utvecklas åt olika håll, drömmar ändras, och man blir kanske mer självständig. Olika arbetstider, nya pojkvänner=ny umgängeskrets, nya vanor. Men å vad jag saknar det vi hade! Finns det kanske någon firma som säljer nya eller bättre begagnade bästisar? Var hittar man en ny? Eller går det att lappa ihop den gamla???

Det känns ensamt nu. Vem ringer man för att berätta senaste skvallret eller berätta det där jätteviktiga som man vet att hon blir lika glad som en själv för? Vem ställer alltid upp och vem är det jag vänder mig till när jag behöver tröst?

Visst har jag vänner nu med men det är ju inte som när man var 17 längre. Beror det helt enkelt på åldern? Men det tror jag inte. Mamma har ju en bästis och hon är ju några år över 17...

Till nästa grubbel. Den mest intresanta utbildningen jag hittat än så länge är en två-årig djurvårdsutbildning i Skara. För att kunna söka måste jag läsa en eller två naturkurser och det är ju inte hela världen men däremot måste jag ha haft sex månaders praktik innan hos en veterinär tex. Men hur ska det gå till? Då får jag ju inga pengar alls. Och inte tjänar Björn så bra att vi klarar oss på en inkomst. Jag har ju inte heller någon jättelängtan till Skara eller att flytta från Sundsvall över huvudtaget men det är ju "bara" två år det gäller. Men hur blir det då med Björns jobb? Och tänk om vi (mot all förmodan) är fler än två i familjen vid det laget? Ska man lämna resten av släkten här då? Och jag har ju inte ens någon längtan efter att plugga än. Jag vill ha et jobb och tjäna pengar bara. Men man ska väl plugga och bli någonting. Jag är ju vuxen nu. Eller?

Det som verkligen är viktigt och betyder något för mig är familjen, kärleken, djuren och vännerna. Ganska billiga nöjen kan man tycka. Och ändå ska man bekymra sig för pengar hela tiden! Har vi råd att åka och hälsa på kompisarna i Ö-vik i helgen? Ojdå, två födelsedagar den här månaden, vem ska prioriteras? Tänk om vi bodde så katterna kunde gå ut, eller ha en hund! Men vad blir månadskostnaden för ett hus då? Och ger banken lån när ingen av oss är fast anställda? Vore toppen med egen familj, men hur blir det med föräldrapenneing när man bara jobbar extra? Dubbelsuck.

Problemet sitter nog mycket i mina egna funderingar. Att jag aldrig inte tänker utan smular sönder varje grej till molekyler innan jag kanske tar ett beslut. Oftast har tiden runnit iväg så det blivit för sent. Vilket är bekvämt för då slipper jag välja. Men tänk vad mycket jag missar! Skrämmande. Det mesta löser sig ju till slut. Faktiskt. Önskar att någon tog tag i mig, ruskade mig hårt och får mig att inse att det är dags att leva nu. Och att det bara är jag som kan leva mitt liv. För även om jag vet att det jag gör (eller inte gör) är fel så ändrar jag ju inte på mig.

Ska tillägga att jag verkligen uppskattar och tycker om mina vänner! Ni är ju bäst.
Vill också säga att jag har ett par idoler bland er.

Min J som är en supermamma och en riktigt bra vanlig tjej! Du törs och du gör. All heder åt dig!
E som slitit hårt och nu äntligen för lite lön för mödan. Du är värd några riktigt bra år i Ö-sund nu. Snart hittar ni en kanonlägenhet tror jag!
Min gamle bästis D som inte haft det lätt med dumma knän och sjuk bror. Ändå är du så glad och underbar!
M som flytt Sundsvall precis som du velat. Du är självständig och modig och jätteduktig!
L, ännu en supermamma! Du klarar nog allt bara du vill gumman!
E som förlorat sin mamma och har mannen på andra sidan jorden. Du jobbar och lever och är stark!

Nu har jag nog glömt någon men din stund kommer också ;)

Men nu jäklar! Med våren ska nya duktiga och kloka Alexandra komma fram. I takt med att snön smälter ska jag våga mer och tänka mindre. När gräset börjar grönskas ska jag släppa lös och leva så som jag egentligen vill. När blommorna knoppas ska jag ta sats och springa ut i det okända. Barfota, kär och nyfiken, rätt ut på ängen, göra en kullerbytta ut i livet med ett skratt och förmodligen ett skrubbsår eller två! Men det kommer läka, allt löser sig!